tisdag 5 januari 2016

Här sitter jag och bara "kurar ihop mig under en filt med en kopp thé och bara myser". Det är väl inte det roligaste jag gjort. Men ska man testa olika saker man föraktar så får man offra sig. Hur är det då? Tja. Sådär får jag säga. Själva kurandet är inte särskilt skönt. Det är alltså inte skönt att sitta sådär ihopkurad. En liten stund går det bra men sen blir det lite problem med blodtillförseln till underbenen. Skorna jag har myst till det med är riktigt varma och jag svettas om fötterna. Sen är det det här med teet som jag såklart dricker ur en drejad mugg. Det är inte jättegott med te. Man blir ju ännu mer varm av det. Likadant med de levande ljusen som är obligatoriska när man kurar på detta sättet. Dels blir det varmt och dels är det ju en distraktion som tar fokus från själva kurandet som ska vara stillsamt och närmast meditativt. Filten börjar också bli väldigt varm nu. Jag gillar inte särskilt mycket detta att vara varm. Jag har nu insett att detta med kurande mycket handlar om att vara varm. Annars är det väl okej. Det är som en vanlig kväll med lite olika attribut och en konstig sittställning. Detta att bara sitta och vara mysig och tänka under en filt är nog inget för mig. Inte ens med "god" bok hade jag gillat detta. Obekvämt och varmt. Jag tog mig i alla fall an detta med ett öppet sinne. Får testa att "bara gå en runda med kameran" i morgon om vädret tillåter och jag hittar min lusekofta. Nu ska jag sträcka ut benen. 
Det är väl lika bra att sätta igång direkt. Det viktigaste nu tror jag är att jag försöker ta mig an saker med ett öppet sinne. Att helt enkelt börja från noll och testa mig fram till en slutsats istället för att på sedvanligt sätt ösa ur mig en massa fördomar. Eftersom jag sitter på jobbet och har lunch är jag lite begränsad. Jag kan inte lyssna på musik eller kolla på film eller testa proteinkvarg. Så jag börjar med Astrid Lindgren, den kärringen.

Lite bakgrund. Jag växte inte upp med Astrid Lindgren på det sättet som många människor gjort. Naturligtvis såg jag Pippi Långstrump och Emil, och säkert fick jag någon bok uppläst för mig när det var läggdags, men inte ens som barn hade jag särskilt mycket till övers för henne. Jo, Ronja Rövardotter gillade jag. Det var något annat och där har jag en ingång. Återkommer till det. Jag blev äldre och insåg snabbt att de världar som A.L beskriver är fantasivärldar som ofta framstår som verkliga för barn (ex. Vi på Saltkråkan och Bullerbyn). Problemet är att folk i gemen inte inser detta. Barn tror att denna idealiserade drömtillvaro är en beskrivning av verkligheten. Och de kommer bli besvikna när de upptäcker att så inte är fallet. Däri ligger mitt största problem med Astrid Lindgren. Det ligger inte överhuvudtaget i hennes intresse att visa hur verkligheten ser ut. Det är alltid sommar och alla är glada i hennes sagor. Och hon är älskad av alla just på grund av detta. Min fasta övertygelse är att det klokaste är att visa för barn att det inte är så perfekt alltid.

Många människor tar illa upp när man uttrycker denna kritik mot Astrid Lindgren, de tar det nästan personligt och försöker försvara henne med att "Pippi hade ju inga föräldrar", "Emil fick ju sitta i Snickeboa när han gjort hyss". Det är sant. Pippis pappa var frånvarande, men dock sjörövarkung och hade försett Pippi med en kappsäck full med pengar, och hon hade ett hus och en häst och en apa och Tommy och Annika. Jag tror det är bättre att visa för barn hur det ser ut i verkligheten när morsan är död och farsan en sjöman med allt vad det innebar. Och Emil ska vi inte ens snacka om, snickeboa... Det är ju för fan ett straff man blir glad av.

Ni fattar.

Språkligt då. Jag börjar med att citera författaren själv; "Hurdan ska en bra barnbok vara? Om du frågar mig, så kan jag efter mycket grubbel svara: Den ska vara bra". Varför skrev hon inte särskilt bra då? Språkligt var Astrid Lindgren enkel, vilket ju är nödvändigt när man har barn som målgrupp. Hon var också förminskande, jag menar att hon kommunicerade med barn som om de vore idioter. Det är de i regel inte så länge de inte blir behandlade som det. Framförallt är hon idag omodern. Har nu läst ett par utdrag från olika böcker och ord som yster, joxar, och krumlurer och annat förekommer hela tiden. Jag gillar inte det, men det är kanske bara jag. Jag är helt övertygad om att det finns en viss typ av människor som har Astrid Lindgren-citat målade som "väggord" i sina lantligt inredda hem. Det får man ha. Det finns alltid russin att plocka ur kakor, även om kakorna är gamla och torra.

Hennes ovilja att betala skatt som Sveriges mest framgångsrika författare och på sätt hjälpa långt många fler barn än en berättelse om hur perfekt en barndom i en idyll i Småland kan vara behöver vi inte diskutera här.

Jag känner nu att mitt projekt haltar lite. Att mina åsikter är så grundgjutna att det är svårt att rubba dem. Jag har liksom redan bestämt mig för att jag inte gillar Astrid Lindgren. När jag läser henne blir jag arg på tonen och kan inte förstå varför hon är så älskad att hon finns på sedlar och frimärken och har en egen värld i nån småländsk avkrok.

Men jag kan sträcka mig så här långt; Från att ha sagt att jag inte kommer låta eventuella framtida barn överhuvudtaget befatta sig med Astrid Lindgren, så kan det vara okej att dessa eventuella framtida barn gör det, så länge de finns en vettig och sund motvikt till detta direkt skadliga förskönande av verkligheten som hon ägnat sig åt. Men, jag tycker fortfarande att de kötthuven som tycker att hon borde tilldelas nobelpriset postumt borde hoppa i helvetesgapet.

Nästa inlägg kommer handa om något annat och jag hoppas kunna ge en bättre och tydligare analys då. Detta var mer ett test.
Det finns så mycket man tycker om, maträtter och musikartister och författare och annat man skulle kunnat lägga sin tid på att tipsa andra om. Det är ändå ingen som lyssnar. Människor i min närhet klagar ofta på att jag tycker illa om så otroligt mycket olika saker, att jag kanske rentav avfärdar det mesta som skit. Därför kommer jag här framöver ta mig an saker jag känner någon form av agg mot. Ompröva och analysera, försöka motivera, i bästa fall omvärdera. Det kan röra sig om allt ifrån Monty Python till Rawfood, två helt olika saker som jag får spykänslor bara av att tänka på.

Det blir inget privat och det blir ingen litteratur. Författardrömmarna gick upp i rök för längesen. Jag saknar dem inte och jag är ingen plågad konstnär. Däremot finns det ett visst agg mot de som tror sig vara det, och det kommer med största sannolikhet också bli utrymme för analys av dessa ljusskygga individer.


Det kommer inte finnas möjlighet att kommentera och tycka saker här, jag är ointresserad av vad andra människor tycker om till exempel reggae, som är bland det värsta jag vet.